withmythoughts

En härlig sommardag i Köpenhamn

Jag vet att det är många som har det värre, så mycket värre. Men ändå kan jag inte låta bli att tänka egoistiskt. På hur det kommer bli och på hur vi ska klara det... Alla om, varför och kansken gör mig till en dåre. Ensam igen. Jag kommer tydigt ihåg sommaren -09. Då var jag gravid och ensam. Nu är det våren -11 och här är jag igen. Gravid och ensam. Jag vet att jag inte är ensam, så ensam som en ensam kan bli. Jag har både familj och vänner som älskar mig men dem vet inget ännu.. Jag har en pojkvän, fästman, som älskar mig. Älskar mig mer än jag många gånger förtjänar och ord kan inte beskriva hur innerligt jag älskar honom. Men ändå. Här är jag, ensam. Bortskämd kanske men det hjälps inte. Tankar är tankar och känslor är känslor. De är vad de är. Vi kommer, som det ser ut nu kanske ses tio dagar till två veckor på ca tre månader. Det är inte tillräckligt för mig. Jag vill ha mer.. Inte bara vill - jag behöver mer! Men våra jobb och vår ekonomi vill annorlunda. Varken han eller jag kan avstå - då kollapsar allting som vi försöker bygga upp. Mitt jobb ger dessutom för mycket pengar för att jag ens ska våga tänka tanken att säga nej. Det går inte.... Ensamheten.. Men om jag ska vara ärlig mot och med mig själv så är det nog inte lika mycket ensamheten som osäkerheten och ovissheten som skrämmer mig. Gör min livrädd. Rädslan som hela tiden gnager med tankarna om missfall. Jag vet, jag ska inte - får inte tänka så. Inte ens nämna eller tänka ordet. Radera det ur min ordlista men det går inte. Det dyker upp som ett virus som förgiftar min hjärna. Hur lite jag än vill. Rädslan för att få ytterligare ett missfall när vi är ifrån varandra och jag är ute på resa.. Att vara omgiven av främmande, ovetandes, människor. Utan honom.. Själv. Jag har fått missfall då jag varit ensam en gång tidigare - och då kunde jag inte ens ringa honom när det var som värst. Upptagen. Möte. Avstängd telefon. Då fick mamma finnas där. Vilket jag är tacksam för, men jag vill ha min kärlek med mig. Hos mig.

Tills vi passerat det förra datumet, tills vi passerat vecka 18 har jag en känsla att jag, vi, kommer gå runt i någon typ av rädsla. Och den största rädslan av alla - att jag genom mina tankar framkallar det jag inte vill ska ske. Jag vet hur stark den är, min viljekraft. Gång på gång har jag sett prov på det. Jag måste hålla mig positiv. Stark, glad och positiv. Men det är fan inte lätt när det är monsunperiod i huvudet och alla tankar slås fram och tillbaka och virvlar runt likt en orkan. Men viljan finns där, jag får sätta min tillit till viljan. Och igen, kärleken.

Ibland är de bra, de där sidorna. Familjeliv, blimamma, minbebis och allt va de nu heter men ibland kan de också vara förjäkla dumma. Dumt att läsa alla forum, sidor och utvecklingssymptom. Speciellt kanske om man är jag. Vilket ju jag är.. Så nu står jag här (ja, jag står och skriver idag... Omväxling förnöjer!?) och är osäker på om jag ens är gravid...? Är jag? Testet sa ja... Mensen är tre veckor sen. Brösten ömmar och jag är sur o grinig samtidigt som jag mår illa. MEN! Jag springer inte på toaletten om jag ska!? Eller? Tydligen "ska" jag vakna på natten av att jag måste gå på toa eftersom knyttet trycker på och jag borde bli kissnödig oftare.. Men fasen, jag sover som en stock fram till 9-10 på morgonen och inte ens då är det någon brådska. Är det, den, han, hon, för liten igen? Det har visat sig i de två tidigare graviditeterna att fostret varit för litet. Är det samma igen? Eller är jag helt enkelt en skengravid? I så fall, why? Verkar skit konstigt eftersom det, ärligt talat, kommer lite olämpligt.. Men ändå välkommet, missuppfatta gärna rätt.

I hopp om lite klarare besked inom en snar framtid sätter jag mig och stickar vidare på halsduken som aldrig blir klar. Ska nog passa på att lyssna lite på P2 och säga ack ack ack när jag ändå håller på.

Jag älskar min pojkvän. Verkligen och på alla sätt! Han är det bästa som hänt mig och jag kan omöjligt tänka mig ett liv utan honom... MEN. Fan! Vissa saker går inte fram. Det är inte någon hemma där. Som till exempel att han inte kan hantera eller ta de grosso humörsvängningarna jag, utan behandlar dem som han behandlar mitt vanliga "dåliga humör" genom att gå till motattack. Och istället för att underlätta för mig här hemma känns det som han gör det motsatta. En enkel sak som att byta kattsand, vilket jag alltid gör annars med är rekommenderad att inte göra nu. Igår kväll lovade han att byta sand direkt morgonen därpå, klockan elva fick jag tjata på honom om det. Så onödigt och en sån grej som får mig att börja brinna inombords! Småsaker men så jävla lätt att bara göra. Och okey fine! I vanliga fall saker vilka jag troligtvis inte hade reagerat på men nu. Oooh yes! Jag känner hur jag bara vill explodera inombord och skrika som en galning! Och jag vet i mitt huvud att det är oberättigat och onödigt men ändå... Jag andas, räknar till tio, resonerar med mig själv men nä. 7 gånger av 10 hjälps det inte. Jag kan inte skryta med ett lugnt temperament i vanliga fall men nu, like a thunderstorm during moonson. Men det som irriterar mig allra mest är att han blir rabiat tillbaka. 1 sek så är han helt off och beyond vad som borde vara. Jag har full förståelse för att han också är ur balans, har mycket i huvudet både gällande graviditeten och jobbet men ändå.. Hans obalans är psykisk min är både psykisk och hormonell. Är jag för egoistisk nu? Jag ska inte ta ifrån honom att han gör små söta saker lite då och då som att koka ingefärsvatten till mig när jag mår illa och försöker se till att jag får vila ordentligt. Men utanför det, gällande mitt temprament finns ingenting.. Lite god damn förståelse, är det verkligen för mycket begärt!!??

Ytterligare en sak som faktiskt inte bara irriterar mig utan som även gör mig ledsen är tystnaden. Att jag inte får berätta för någon, inte en själ, om graviditeten. Jag känner att det borde vara ett beslut som inte är för en att ta, men det är dessvärre så det har blivit i detta fall. Och det är väl även till viss del varför jag startade den här bloggen. För att få ut mina känslor, funderingar.. Min frustration och lycka. Skulle min kille bestämma helt så skulle vi säkerligen inte berätta något för någon alls, utan bara visa barnet då det är fött.... Titta här, titta vad vi har fått. Jag kan delvis förstå varför, av rädsla för missfall och allt förklarande som hör därtill, men ändå. Det tar bort min rätt till ventilation och på något sätt känner jag också att han då kanske får ta mina humörsvängningar ännu mer. Eftersom jag inte har någon annan att prata med. Berätta mina rädslor för, gråta mot och skratta med. Bara honom. Och med det menar jag inte att det är bara men ändå att någonting saknas. Jag hade gärna delat detta, detta som kan bli livsförändrande, med en nära vän eller min mamma.. Även om det skulle gå fel väg - då hade jag några, förutom honom, som visste och som kunde hjälpa mig genom ytterligare en sorg...

Är mina tankar fel? Jag känner mig verkligen vilsen idag... Ofta.

Visst. Tankarna har funnits där. What ifs blandat med möjligheter och svårigheter. Problem och lycka. Fem dagar över tiden var det dags. Och nu har vi vetskapen om hur framtiden eventuellt kommer se ut. Jag ställer mig ödmjuk inför framtiden. Den har sin egen vilja. Men för nu, vi två plus en. I Sverige säger man att man plussar, här två streckar man. En rund ring och ett hjärta. Jag har kissat på många, många stickor i mitt liv och detta är fjärde gången det visar positivt. Första gången var för lite mer än tre år sedan, då gjorde jag abort. Andra gången var för lite över två år sedan, då fick jag - vi ett tidigt missfall. Tredje gången var i Maj förra året och senare samma år fick vi vad man kallar ett sent missfall. 20e veckan. Nu...... Dag ett... Fjärde gången. Tredje gången vi kommer ge det ett GO.

För oss är en abort inte ett alternativ. Vi har en dotter som inte fick en chans och att ta bort något, någon, som kanske skulle klara det.. Nej. Aldrig. Även fast det egentligen hade varit det mest praktiska alternativet. Vi har inte lyxen att bo nära familj och vänner. Vi har inte lyxen att äga en bostad. Vi har inte lyxen med en stabil ekonomi eller vad man skulle kalla ett stabilt liv. Vi reser, bor utomlands, ändrar viljor och tycken var och varannan vecka och har.... Rörliga jobb.. Det vi har dock är en kärlek som är stark. Som redan efter våra snart fyra år tillsammans har genomgått prövningar. Stora och många. Och alltid, utan undantag klarat det. Vi har båda en sund inställning till kärlek, vänner, jobb och familj och vi har samma tankar kring de stora frågorna. Skulle den lille brödsmulan i magen vara den första som blir vår trea vet jag med all säkerhet att vi kommer finna en lösning. Vi skulle ha ett fortsatt annorlunda liv men med ett pyre med i bilden. Och det skulle vara fantastiskt.

Men mycket och många funderingar cirkulerar. Speciellt kring missfall - redan. Dag ett. Men, även fast det är just dag ett av detta äventyr så känner jag redan nu att allting känns annorlunda. Det känns rätt och redan, konstigt men sant, känner jag en koppling. En koppling till något så litet men ändå så stort att det är det största.