withmythoughts

Not always an easy gift to carry

De senaste dagarna har varit jävligt jobbiga, för att vara ärlig. Det har inte med tankar att göra, inte med funderingar eller någonting annat psykiskt. Det är det här förbannade illamående. Jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra. Jag mår illa från att jag vaknar tills att jag somnar, så fruktansvärt jobbigt. Jag kan inte/känner inte för att göra någonting. Vill inte träffa någon, orkar inte gå ut och alla byxor, leggings, kjolar spänner som aldrig förr. Trots att jag inte har ett enda put, bara känslig. Det kanske kan låta urlöjligt men jag mår så illa att jag knappt kan stå rakt. Så är det. Och imorgon börjar jag jobba. Reser till Hanoi och i övermorgon ska jag träffa min grupp och påbörja min rundresa tillsammans med dem. Hur det ska gå till, hur jag ska kunna göra ett bra jobb, är för mig ett mysterium. Hur? Har ni några tips mot grav.illamående snälla! Lämna en kommentar.

En härlig sommardag i Köpenhamn

Jag vet att det är många som har det värre, så mycket värre. Men ändå kan jag inte låta bli att tänka egoistiskt. På hur det kommer bli och på hur vi ska klara det... Alla om, varför och kansken gör mig till en dåre. Ensam igen. Jag kommer tydigt ihåg sommaren -09. Då var jag gravid och ensam. Nu är det våren -11 och här är jag igen. Gravid och ensam. Jag vet att jag inte är ensam, så ensam som en ensam kan bli. Jag har både familj och vänner som älskar mig men dem vet inget ännu.. Jag har en pojkvän, fästman, som älskar mig. Älskar mig mer än jag många gånger förtjänar och ord kan inte beskriva hur innerligt jag älskar honom. Men ändå. Här är jag, ensam. Bortskämd kanske men det hjälps inte. Tankar är tankar och känslor är känslor. De är vad de är. Vi kommer, som det ser ut nu kanske ses tio dagar till två veckor på ca tre månader. Det är inte tillräckligt för mig. Jag vill ha mer.. Inte bara vill - jag behöver mer! Men våra jobb och vår ekonomi vill annorlunda. Varken han eller jag kan avstå - då kollapsar allting som vi försöker bygga upp. Mitt jobb ger dessutom för mycket pengar för att jag ens ska våga tänka tanken att säga nej. Det går inte.... Ensamheten.. Men om jag ska vara ärlig mot och med mig själv så är det nog inte lika mycket ensamheten som osäkerheten och ovissheten som skrämmer mig. Gör min livrädd. Rädslan som hela tiden gnager med tankarna om missfall. Jag vet, jag ska inte - får inte tänka så. Inte ens nämna eller tänka ordet. Radera det ur min ordlista men det går inte. Det dyker upp som ett virus som förgiftar min hjärna. Hur lite jag än vill. Rädslan för att få ytterligare ett missfall när vi är ifrån varandra och jag är ute på resa.. Att vara omgiven av främmande, ovetandes, människor. Utan honom.. Själv. Jag har fått missfall då jag varit ensam en gång tidigare - och då kunde jag inte ens ringa honom när det var som värst. Upptagen. Möte. Avstängd telefon. Då fick mamma finnas där. Vilket jag är tacksam för, men jag vill ha min kärlek med mig. Hos mig.

Tills vi passerat det förra datumet, tills vi passerat vecka 18 har jag en känsla att jag, vi, kommer gå runt i någon typ av rädsla. Och den största rädslan av alla - att jag genom mina tankar framkallar det jag inte vill ska ske. Jag vet hur stark den är, min viljekraft. Gång på gång har jag sett prov på det. Jag måste hålla mig positiv. Stark, glad och positiv. Men det är fan inte lätt när det är monsunperiod i huvudet och alla tankar slås fram och tillbaka och virvlar runt likt en orkan. Men viljan finns där, jag får sätta min tillit till viljan. Och igen, kärleken.

En drömfrukost från i höstas. - ägget. Det går helväck just nu!

Kan ni gissa vad mina dagar kretsar? Det hela är tragiskt egentligen men ärligt talat så upptas nog 80% av min tankekraft på mat! Matmatmat. Jag är helt galen och cravar ätbara ting mest hela tiden. Det första jag tänker på morgonen är fruuuuuukost! Måste ha fruuuuukost! precis innan jag kommer på att jag ska ta min folsyra. Pluspoäng till mig. När jag avslutat frukosten eller ännu hellre medan jag äter den kommer gärna frågan Vad ska vi äta till Lunch idag älskling? Exakt tre timmar efter avslutad frukost kommer ett vrål från min mun, jag står helt handlingsförlamad inför detta och kan omöjligt stoppa det, huuuuuungrig! Vi måste äta lunch nu! En snabb lunch fixas. Med munnen fylld av mat undrar jag lite vänligt, vad blir det till middag då? Exakt tre timmar efter avslutad lunch hör jag min killes röst då jag står och skramlar i köket Men Gumman! Är du hungrig nu igen? Mellis. Klockan 18,30, vilket brukar vara exakt tre timmar efter avslutad mellis, bör middagsmaten vara på G om inte annat blir det en halv skorpa.. Tiden efter middagen är första gången under hela dagen då jag känner mig lite nöjd! Förhoppningsvis inte särskillt illamående (vilket annars upptar en stor del av min dag) med BF bredvid mig i soffan och med en mätt monstermage. Dock krävs en frukt eller så innan jag går och lägger mig för att jag inte ska vakna mitt i natten av hungersmärtor...

Så - intressant eller? Nä, inte särskillt men det är verkligen vad som pågår varje dag hemma hos oss, och har gjort i snart två veckor. Helt otroligt. Tack och lov äter jag inga mängder då jag äter och har inte gått upp ett ynka kilo so far men ja. Jag ligger nog i riskzonen för att inte bli vidare snygg-gravid. Och svåra cravings får jag dessutom. Här om dagen var det pannkaka och min kille höll på att dö av skratt så som jag gick runt här med näsan i vädret och tyckte de luktade pannkaka i varje hörn och igår var det falukorv.. Något som är omöjligt att få tag i här! All korv är skitäcklig i detta landet, punktum. Och lika mycket som jag har cravings finns det lukter som jag dör lite inombords av. Ägg, mycket negativ lukt. Tonfisk, Uh. Lök, Fy fan. Ja.. Lite så är det. Och ja, ni som kommit igenom hela inlägget - för det första. Sorry för astrisst inlägg och fortsatt har ni nog förstått nu just precis hur mycket mitt liv kretsar kring mat.

Ibland är de bra, de där sidorna. Familjeliv, blimamma, minbebis och allt va de nu heter men ibland kan de också vara förjäkla dumma. Dumt att läsa alla forum, sidor och utvecklingssymptom. Speciellt kanske om man är jag. Vilket ju jag är.. Så nu står jag här (ja, jag står och skriver idag... Omväxling förnöjer!?) och är osäker på om jag ens är gravid...? Är jag? Testet sa ja... Mensen är tre veckor sen. Brösten ömmar och jag är sur o grinig samtidigt som jag mår illa. MEN! Jag springer inte på toaletten om jag ska!? Eller? Tydligen "ska" jag vakna på natten av att jag måste gå på toa eftersom knyttet trycker på och jag borde bli kissnödig oftare.. Men fasen, jag sover som en stock fram till 9-10 på morgonen och inte ens då är det någon brådska. Är det, den, han, hon, för liten igen? Det har visat sig i de två tidigare graviditeterna att fostret varit för litet. Är det samma igen? Eller är jag helt enkelt en skengravid? I så fall, why? Verkar skit konstigt eftersom det, ärligt talat, kommer lite olämpligt.. Men ändå välkommet, missuppfatta gärna rätt.

I hopp om lite klarare besked inom en snar framtid sätter jag mig och stickar vidare på halsduken som aldrig blir klar. Ska nog passa på att lyssna lite på P2 och säga ack ack ack när jag ändå håller på.

Bra dag. Hade ett långt samtal med min älskade sambo i förrgår och jag tror vi har clearat det vi behöver nu. Hade i vart fall en underbar kväll tillsammans igår! Tack för det!! <3

Idag har jag mest tagit det lugnt och varit på ett underligt fnisshumör. Ni vet, typ som när man var 15 år och fnittrade på flickrummet med tjejkompisarna. Remember? Hela dagen. Helt fantastiskt! Har spenderat rätt mycket tid framför datorn och kikat runt bland de bloggar jag följer och hittade jätte fina tapeter på en av dem. Mokkasin. En riktigt mysig blogg, väl värd ett besök. Väl där vart jag väldigt förtjust i en tapet som fanns med i ett av inläggen och har sparat bilden av den i min vision-map. Sedan får vi väl se om just den kommer att komma upp på en vägg någonstans i framtiden.

Jag älskar min pojkvän. Verkligen och på alla sätt! Han är det bästa som hänt mig och jag kan omöjligt tänka mig ett liv utan honom... MEN. Fan! Vissa saker går inte fram. Det är inte någon hemma där. Som till exempel att han inte kan hantera eller ta de grosso humörsvängningarna jag, utan behandlar dem som han behandlar mitt vanliga "dåliga humör" genom att gå till motattack. Och istället för att underlätta för mig här hemma känns det som han gör det motsatta. En enkel sak som att byta kattsand, vilket jag alltid gör annars med är rekommenderad att inte göra nu. Igår kväll lovade han att byta sand direkt morgonen därpå, klockan elva fick jag tjata på honom om det. Så onödigt och en sån grej som får mig att börja brinna inombords! Småsaker men så jävla lätt att bara göra. Och okey fine! I vanliga fall saker vilka jag troligtvis inte hade reagerat på men nu. Oooh yes! Jag känner hur jag bara vill explodera inombord och skrika som en galning! Och jag vet i mitt huvud att det är oberättigat och onödigt men ändå... Jag andas, räknar till tio, resonerar med mig själv men nä. 7 gånger av 10 hjälps det inte. Jag kan inte skryta med ett lugnt temperament i vanliga fall men nu, like a thunderstorm during moonson. Men det som irriterar mig allra mest är att han blir rabiat tillbaka. 1 sek så är han helt off och beyond vad som borde vara. Jag har full förståelse för att han också är ur balans, har mycket i huvudet både gällande graviditeten och jobbet men ändå.. Hans obalans är psykisk min är både psykisk och hormonell. Är jag för egoistisk nu? Jag ska inte ta ifrån honom att han gör små söta saker lite då och då som att koka ingefärsvatten till mig när jag mår illa och försöker se till att jag får vila ordentligt. Men utanför det, gällande mitt temprament finns ingenting.. Lite god damn förståelse, är det verkligen för mycket begärt!!??

Ytterligare en sak som faktiskt inte bara irriterar mig utan som även gör mig ledsen är tystnaden. Att jag inte får berätta för någon, inte en själ, om graviditeten. Jag känner att det borde vara ett beslut som inte är för en att ta, men det är dessvärre så det har blivit i detta fall. Och det är väl även till viss del varför jag startade den här bloggen. För att få ut mina känslor, funderingar.. Min frustration och lycka. Skulle min kille bestämma helt så skulle vi säkerligen inte berätta något för någon alls, utan bara visa barnet då det är fött.... Titta här, titta vad vi har fått. Jag kan delvis förstå varför, av rädsla för missfall och allt förklarande som hör därtill, men ändå. Det tar bort min rätt till ventilation och på något sätt känner jag också att han då kanske får ta mina humörsvängningar ännu mer. Eftersom jag inte har någon annan att prata med. Berätta mina rädslor för, gråta mot och skratta med. Bara honom. Och med det menar jag inte att det är bara men ändå att någonting saknas. Jag hade gärna delat detta, detta som kan bli livsförändrande, med en nära vän eller min mamma.. Även om det skulle gå fel väg - då hade jag några, förutom honom, som visste och som kunde hjälpa mig genom ytterligare en sorg...

Är mina tankar fel? Jag känner mig verkligen vilsen idag... Ofta.

Ibland tänker man och ibland tänker man lite mindre. Var och lunchade på Alameda idag som har en av stans absolut bästa lunch deals. 68:- för både förrätt och varmrätt med över 14 rätter att välja på och fin kvalité på maten och väl tilltagna portioner. Laxfilé vart mitt val men vad jag inte ägnade någon eftertanke var att den serverades med en kaviarsås. Och hur bra är det då?? Egentligen.. Not very eller!? Men ja, inte mycket att göra åt ibland går det lixom av bara farten och dessutom är ju kaviar - fiskrom så jädrans gott!! Efter maten firade jag av med en stor starbuckskaffe.. Inte riktigt min dag idag känner jag. Nu ligger jag iallafall hemma i soffan, gravt illamående, med svår huvudvärk och en vänsterarm som nog helst skulle behöva amputeras. På den positiva sidan värmer katten mina fötter!

Sockerkakssmet. Men va härligt! Jag fullkomligt dreglar efter sockerkakssmet..! Kunde jag inte valt något som var bara lite mer onyttigt?!? Och dessutom, något som faktiskt hade fungerat att äta..?! Så vitt jag kommer ihåg är det väl ägg i smeten? Och i äggen här är risken för salmonella inte skitliten. Grattis! Får försöka omvandla till ett sug på apelsiner eller något istället, hade varit betydligt mycket bättre! Men men, what to do!?

Nu ska jag gosa lite med min purrande katt här bredvid i väntan på att karln ska komma hem från gymmet. Tanken var väl egentligen att jag också skulle masat mig dit - men nä. Så vart det ju inte då. Tråkigt.. Usch ja, tråkigt! Att jag inte gick......

Dagarna pustar vidare i vanlig takt och jag är tacksam för varje minut som fortgår utan komplikationer. Jag trodde aldrig att jag skulle vara så nojig som jag är, men kan inte heller säga att jag inte förstår varför.. Men positivt tänkande och en välmående vardag kan bota den allra mörkaste av oro. Och färskt ingefärsthé det värsta av illamående! Thank God för huskurer som faktiskt fungerar - vet inte riktigt vad jag skulle gjort annars mellan kl 12-14! En veckas tid nu, 12-14 varje dag = pesttimme men jag försöker fokusera tankarna på att det är bra att jag mår illa då det antagligen tyder på att utvecklig pågår. Kanske man skulle printa en skylt och hänga på sig när man mår så illa att man helst inte pratar och då frågan hur mår du gärna är förenad med ett grymtande och morrande. Utveckling pågår.

Igår kalasade vi på en riktigt Svenssonmiddag (nej, inte tacos!) som karln i huset lagade åt oss och lyckades få den graviditetssäker. Fläskfilé, potatisgratäng och bearnaisesås och det var i såsen krånglet kom in. Rått ägg är ju ett big NO NO men det fixade sig bra och resultatet vart smaken av påssås. Intressant. Nöjda och glada vart vi iallafall och somnade gott i soffan till filmen Pan's Labyrinth. Väl sevärd!

Visst. Tankarna har funnits där. What ifs blandat med möjligheter och svårigheter. Problem och lycka. Fem dagar över tiden var det dags. Och nu har vi vetskapen om hur framtiden eventuellt kommer se ut. Jag ställer mig ödmjuk inför framtiden. Den har sin egen vilja. Men för nu, vi två plus en. I Sverige säger man att man plussar, här två streckar man. En rund ring och ett hjärta. Jag har kissat på många, många stickor i mitt liv och detta är fjärde gången det visar positivt. Första gången var för lite mer än tre år sedan, då gjorde jag abort. Andra gången var för lite över två år sedan, då fick jag - vi ett tidigt missfall. Tredje gången var i Maj förra året och senare samma år fick vi vad man kallar ett sent missfall. 20e veckan. Nu...... Dag ett... Fjärde gången. Tredje gången vi kommer ge det ett GO.

För oss är en abort inte ett alternativ. Vi har en dotter som inte fick en chans och att ta bort något, någon, som kanske skulle klara det.. Nej. Aldrig. Även fast det egentligen hade varit det mest praktiska alternativet. Vi har inte lyxen att bo nära familj och vänner. Vi har inte lyxen att äga en bostad. Vi har inte lyxen med en stabil ekonomi eller vad man skulle kalla ett stabilt liv. Vi reser, bor utomlands, ändrar viljor och tycken var och varannan vecka och har.... Rörliga jobb.. Det vi har dock är en kärlek som är stark. Som redan efter våra snart fyra år tillsammans har genomgått prövningar. Stora och många. Och alltid, utan undantag klarat det. Vi har båda en sund inställning till kärlek, vänner, jobb och familj och vi har samma tankar kring de stora frågorna. Skulle den lille brödsmulan i magen vara den första som blir vår trea vet jag med all säkerhet att vi kommer finna en lösning. Vi skulle ha ett fortsatt annorlunda liv men med ett pyre med i bilden. Och det skulle vara fantastiskt.

Men mycket och många funderingar cirkulerar. Speciellt kring missfall - redan. Dag ett. Men, även fast det är just dag ett av detta äventyr så känner jag redan nu att allting känns annorlunda. Det känns rätt och redan, konstigt men sant, känner jag en koppling. En koppling till något så litet men ändå så stort att det är det största.