withmythoughts

Not always an easy gift to carry

De senaste dagarna har varit jävligt jobbiga, för att vara ärlig. Det har inte med tankar att göra, inte med funderingar eller någonting annat psykiskt. Det är det här förbannade illamående. Jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra. Jag mår illa från att jag vaknar tills att jag somnar, så fruktansvärt jobbigt. Jag kan inte/känner inte för att göra någonting. Vill inte träffa någon, orkar inte gå ut och alla byxor, leggings, kjolar spänner som aldrig förr. Trots att jag inte har ett enda put, bara känslig. Det kanske kan låta urlöjligt men jag mår så illa att jag knappt kan stå rakt. Så är det. Och imorgon börjar jag jobba. Reser till Hanoi och i övermorgon ska jag träffa min grupp och påbörja min rundresa tillsammans med dem. Hur det ska gå till, hur jag ska kunna göra ett bra jobb, är för mig ett mysterium. Hur? Har ni några tips mot grav.illamående snälla! Lämna en kommentar.

En härlig sommardag i Köpenhamn

Jag vet att det är många som har det värre, så mycket värre. Men ändå kan jag inte låta bli att tänka egoistiskt. På hur det kommer bli och på hur vi ska klara det... Alla om, varför och kansken gör mig till en dåre. Ensam igen. Jag kommer tydigt ihåg sommaren -09. Då var jag gravid och ensam. Nu är det våren -11 och här är jag igen. Gravid och ensam. Jag vet att jag inte är ensam, så ensam som en ensam kan bli. Jag har både familj och vänner som älskar mig men dem vet inget ännu.. Jag har en pojkvän, fästman, som älskar mig. Älskar mig mer än jag många gånger förtjänar och ord kan inte beskriva hur innerligt jag älskar honom. Men ändå. Här är jag, ensam. Bortskämd kanske men det hjälps inte. Tankar är tankar och känslor är känslor. De är vad de är. Vi kommer, som det ser ut nu kanske ses tio dagar till två veckor på ca tre månader. Det är inte tillräckligt för mig. Jag vill ha mer.. Inte bara vill - jag behöver mer! Men våra jobb och vår ekonomi vill annorlunda. Varken han eller jag kan avstå - då kollapsar allting som vi försöker bygga upp. Mitt jobb ger dessutom för mycket pengar för att jag ens ska våga tänka tanken att säga nej. Det går inte.... Ensamheten.. Men om jag ska vara ärlig mot och med mig själv så är det nog inte lika mycket ensamheten som osäkerheten och ovissheten som skrämmer mig. Gör min livrädd. Rädslan som hela tiden gnager med tankarna om missfall. Jag vet, jag ska inte - får inte tänka så. Inte ens nämna eller tänka ordet. Radera det ur min ordlista men det går inte. Det dyker upp som ett virus som förgiftar min hjärna. Hur lite jag än vill. Rädslan för att få ytterligare ett missfall när vi är ifrån varandra och jag är ute på resa.. Att vara omgiven av främmande, ovetandes, människor. Utan honom.. Själv. Jag har fått missfall då jag varit ensam en gång tidigare - och då kunde jag inte ens ringa honom när det var som värst. Upptagen. Möte. Avstängd telefon. Då fick mamma finnas där. Vilket jag är tacksam för, men jag vill ha min kärlek med mig. Hos mig.

Tills vi passerat det förra datumet, tills vi passerat vecka 18 har jag en känsla att jag, vi, kommer gå runt i någon typ av rädsla. Och den största rädslan av alla - att jag genom mina tankar framkallar det jag inte vill ska ske. Jag vet hur stark den är, min viljekraft. Gång på gång har jag sett prov på det. Jag måste hålla mig positiv. Stark, glad och positiv. Men det är fan inte lätt när det är monsunperiod i huvudet och alla tankar slås fram och tillbaka och virvlar runt likt en orkan. Men viljan finns där, jag får sätta min tillit till viljan. Och igen, kärleken.

En drömfrukost från i höstas. - ägget. Det går helväck just nu!

Kan ni gissa vad mina dagar kretsar? Det hela är tragiskt egentligen men ärligt talat så upptas nog 80% av min tankekraft på mat! Matmatmat. Jag är helt galen och cravar ätbara ting mest hela tiden. Det första jag tänker på morgonen är fruuuuuukost! Måste ha fruuuuukost! precis innan jag kommer på att jag ska ta min folsyra. Pluspoäng till mig. När jag avslutat frukosten eller ännu hellre medan jag äter den kommer gärna frågan Vad ska vi äta till Lunch idag älskling? Exakt tre timmar efter avslutad frukost kommer ett vrål från min mun, jag står helt handlingsförlamad inför detta och kan omöjligt stoppa det, huuuuuungrig! Vi måste äta lunch nu! En snabb lunch fixas. Med munnen fylld av mat undrar jag lite vänligt, vad blir det till middag då? Exakt tre timmar efter avslutad lunch hör jag min killes röst då jag står och skramlar i köket Men Gumman! Är du hungrig nu igen? Mellis. Klockan 18,30, vilket brukar vara exakt tre timmar efter avslutad mellis, bör middagsmaten vara på G om inte annat blir det en halv skorpa.. Tiden efter middagen är första gången under hela dagen då jag känner mig lite nöjd! Förhoppningsvis inte särskillt illamående (vilket annars upptar en stor del av min dag) med BF bredvid mig i soffan och med en mätt monstermage. Dock krävs en frukt eller så innan jag går och lägger mig för att jag inte ska vakna mitt i natten av hungersmärtor...

Så - intressant eller? Nä, inte särskillt men det är verkligen vad som pågår varje dag hemma hos oss, och har gjort i snart två veckor. Helt otroligt. Tack och lov äter jag inga mängder då jag äter och har inte gått upp ett ynka kilo so far men ja. Jag ligger nog i riskzonen för att inte bli vidare snygg-gravid. Och svåra cravings får jag dessutom. Här om dagen var det pannkaka och min kille höll på att dö av skratt så som jag gick runt här med näsan i vädret och tyckte de luktade pannkaka i varje hörn och igår var det falukorv.. Något som är omöjligt att få tag i här! All korv är skitäcklig i detta landet, punktum. Och lika mycket som jag har cravings finns det lukter som jag dör lite inombords av. Ägg, mycket negativ lukt. Tonfisk, Uh. Lök, Fy fan. Ja.. Lite så är det. Och ja, ni som kommit igenom hela inlägget - för det första. Sorry för astrisst inlägg och fortsatt har ni nog förstått nu just precis hur mycket mitt liv kretsar kring mat.