withmythoughts

En härlig sommardag i Köpenhamn

Jag vet att det är många som har det värre, så mycket värre. Men ändå kan jag inte låta bli att tänka egoistiskt. På hur det kommer bli och på hur vi ska klara det... Alla om, varför och kansken gör mig till en dåre. Ensam igen. Jag kommer tydigt ihåg sommaren -09. Då var jag gravid och ensam. Nu är det våren -11 och här är jag igen. Gravid och ensam. Jag vet att jag inte är ensam, så ensam som en ensam kan bli. Jag har både familj och vänner som älskar mig men dem vet inget ännu.. Jag har en pojkvän, fästman, som älskar mig. Älskar mig mer än jag många gånger förtjänar och ord kan inte beskriva hur innerligt jag älskar honom. Men ändå. Här är jag, ensam. Bortskämd kanske men det hjälps inte. Tankar är tankar och känslor är känslor. De är vad de är. Vi kommer, som det ser ut nu kanske ses tio dagar till två veckor på ca tre månader. Det är inte tillräckligt för mig. Jag vill ha mer.. Inte bara vill - jag behöver mer! Men våra jobb och vår ekonomi vill annorlunda. Varken han eller jag kan avstå - då kollapsar allting som vi försöker bygga upp. Mitt jobb ger dessutom för mycket pengar för att jag ens ska våga tänka tanken att säga nej. Det går inte.... Ensamheten.. Men om jag ska vara ärlig mot och med mig själv så är det nog inte lika mycket ensamheten som osäkerheten och ovissheten som skrämmer mig. Gör min livrädd. Rädslan som hela tiden gnager med tankarna om missfall. Jag vet, jag ska inte - får inte tänka så. Inte ens nämna eller tänka ordet. Radera det ur min ordlista men det går inte. Det dyker upp som ett virus som förgiftar min hjärna. Hur lite jag än vill. Rädslan för att få ytterligare ett missfall när vi är ifrån varandra och jag är ute på resa.. Att vara omgiven av främmande, ovetandes, människor. Utan honom.. Själv. Jag har fått missfall då jag varit ensam en gång tidigare - och då kunde jag inte ens ringa honom när det var som värst. Upptagen. Möte. Avstängd telefon. Då fick mamma finnas där. Vilket jag är tacksam för, men jag vill ha min kärlek med mig. Hos mig.

Tills vi passerat det förra datumet, tills vi passerat vecka 18 har jag en känsla att jag, vi, kommer gå runt i någon typ av rädsla. Och den största rädslan av alla - att jag genom mina tankar framkallar det jag inte vill ska ske. Jag vet hur stark den är, min viljekraft. Gång på gång har jag sett prov på det. Jag måste hålla mig positiv. Stark, glad och positiv. Men det är fan inte lätt när det är monsunperiod i huvudet och alla tankar slås fram och tillbaka och virvlar runt likt en orkan. Men viljan finns där, jag får sätta min tillit till viljan. Och igen, kärleken.