withmythoughts

Jag älskar min pojkvän. Verkligen och på alla sätt! Han är det bästa som hänt mig och jag kan omöjligt tänka mig ett liv utan honom... MEN. Fan! Vissa saker går inte fram. Det är inte någon hemma där. Som till exempel att han inte kan hantera eller ta de grosso humörsvängningarna jag, utan behandlar dem som han behandlar mitt vanliga "dåliga humör" genom att gå till motattack. Och istället för att underlätta för mig här hemma känns det som han gör det motsatta. En enkel sak som att byta kattsand, vilket jag alltid gör annars med är rekommenderad att inte göra nu. Igår kväll lovade han att byta sand direkt morgonen därpå, klockan elva fick jag tjata på honom om det. Så onödigt och en sån grej som får mig att börja brinna inombords! Småsaker men så jävla lätt att bara göra. Och okey fine! I vanliga fall saker vilka jag troligtvis inte hade reagerat på men nu. Oooh yes! Jag känner hur jag bara vill explodera inombord och skrika som en galning! Och jag vet i mitt huvud att det är oberättigat och onödigt men ändå... Jag andas, räknar till tio, resonerar med mig själv men nä. 7 gånger av 10 hjälps det inte. Jag kan inte skryta med ett lugnt temperament i vanliga fall men nu, like a thunderstorm during moonson. Men det som irriterar mig allra mest är att han blir rabiat tillbaka. 1 sek så är han helt off och beyond vad som borde vara. Jag har full förståelse för att han också är ur balans, har mycket i huvudet både gällande graviditeten och jobbet men ändå.. Hans obalans är psykisk min är både psykisk och hormonell. Är jag för egoistisk nu? Jag ska inte ta ifrån honom att han gör små söta saker lite då och då som att koka ingefärsvatten till mig när jag mår illa och försöker se till att jag får vila ordentligt. Men utanför det, gällande mitt temprament finns ingenting.. Lite god damn förståelse, är det verkligen för mycket begärt!!??

Ytterligare en sak som faktiskt inte bara irriterar mig utan som även gör mig ledsen är tystnaden. Att jag inte får berätta för någon, inte en själ, om graviditeten. Jag känner att det borde vara ett beslut som inte är för en att ta, men det är dessvärre så det har blivit i detta fall. Och det är väl även till viss del varför jag startade den här bloggen. För att få ut mina känslor, funderingar.. Min frustration och lycka. Skulle min kille bestämma helt så skulle vi säkerligen inte berätta något för någon alls, utan bara visa barnet då det är fött.... Titta här, titta vad vi har fått. Jag kan delvis förstå varför, av rädsla för missfall och allt förklarande som hör därtill, men ändå. Det tar bort min rätt till ventilation och på något sätt känner jag också att han då kanske får ta mina humörsvängningar ännu mer. Eftersom jag inte har någon annan att prata med. Berätta mina rädslor för, gråta mot och skratta med. Bara honom. Och med det menar jag inte att det är bara men ändå att någonting saknas. Jag hade gärna delat detta, detta som kan bli livsförändrande, med en nära vän eller min mamma.. Även om det skulle gå fel väg - då hade jag några, förutom honom, som visste och som kunde hjälpa mig genom ytterligare en sorg...

Är mina tankar fel? Jag känner mig verkligen vilsen idag... Ofta.